jerpa.net

Vår tur går vidare från den gamla staden Samaria och ner mot havet. Underlaget har till stor del gått från hyfsat ordentlig stig till att bara vara stenar. Det finns dock inga vägar till ravinens slut utan en båtresa är det enda alternativet.

Efter 20 minuters paus i Samariastaden gick turen vidare. Vid den här punkten har 7,5 km av resans 16 km klarats av och det sker nu en markant förändring. Från att i de första tre etapperna enbart gått ner i själva ravinen på serpentinstigar och sedan börjat plana ut men fortfarande vara en stig övergår underlaget nu till att bestå av sten. Detta i och med att stora delar av vägen nu är förlagd till att gå mitt nere i den uttorkade flodbädden.

Den första kilometern från staden går dock fortfarande i skog och vid denna etapps slut kan man titta ut över en bred öppning som i princip bara består utav – just det, lösa stenar. Denna etapp är 2,8 km lång och ringlar sig in i en allt smalare ravin med branta väggar på båda sidor. På vissa ställen ligger det stora stenrösen utmed kanterna och stenarna man går på är av samma typ, från ungefär 20 cm och uppåt i diameter. Det finns även skyltar här som varnar för ras. Rasrisken är störst vid regnväder och om det blåser kraftigt. Det är dock inte särskilt stor risk att man får en sten i huvudet men det har inträffat och för att helt minimera risken gör man bäst i att inte stanna eller gå för nära bergsväggarna utan hålla sig så mycket i mitten det bara går.

Det vattenflöde som vi tidigare gick med var under denna etapp helt borta.
Dock kan det tänkas att det flyter en hel del vatten här under våren. Efter bara 35 minuter hade vi kommit igenom denna etapp och fötterna började göra rejält ont för vissa av oss.

Etapp 8 är på en km och här övergår stigen mer till att likna en stig istället för bara stenig flodbädd. Här börjar det också dyka upp människor som har startat nere i Agia Roumeli och går en bit upp för att sedan vända och gå tillbaka. Det går ju givetvis att gå ända upp till starten men det är en grym stigning på slutet och inte lika lätt att ta sig därifrån när man väl har kommit fram.
Efter etapp 8 fanns ett lite större pausställe som heter Christos med toalett och vi blev kvar här i tjugo minuter. Här finns för övrigt den sista vattenkällan som det går att fylla på flaskorna i.
Därefter följde en kort etapp som enligt informationen skulle vara 0,6 km men vi tog den på fem minuter. Och då var vi framme vid den mest kända delen av hela Samariaravinen nämligen den plats som av många kallas för Järnporten. Det namnet är väldigt konstigt och ingen vet var det kommer ifrån för det finns ingenting med koppling till järn där. Lokalbefolkningen av har tidigare kallat den för porten men helt plötsligt har ordet järn blandats in. Här är ravinen som smalast med bara några få meter mellan väggarna och nästan raka väggar några hundra meter uppåt. Man känner sig rätt liten då. Här har för övrigt vattendraget återvänt via någon hemlig gång och stigen korsar på ett flertal ställen vattnet på smala plankor som är utlagda.
Efter porten blir ravinen bredare och den sista etappen på 1,4 km ner till utgången är rätt flack. Fortfarande mycket stenar att kliva på och hårdare sulor hade helt klart gjort turen behagligare. Här nere finns det många fina mönster på bergsväggarna som helt klart är värda att stanna och titta på.

Klockan började närma sig 14 när vi kom fram mot målet. Det är den tiden på dagen då det är som varmast och det är lite konstigt att de inte hade fler vattenkällor mot slutet. Förklaringen kom dock efter att entrébiljetten hade lämnats vid utgången (man måste lämna den så att de kan ha koll så att ingen är kvar i ravinen nattetid). Där fanns en bunt affärer och barer som sålde dricka.

Promenaden var dock inte över för att vi hade passerat utgången, det är fortfarande 2,4 km kvar ner till Agia Roumeli.

Vägen ner dit består till stor del av betong som de har lagt decimeterstora stenar i. Stenarna står givetvis upp vilket de ömma fötterna inte gillade. Kändes som om man hade fått nog av stenar mot fötterna vid det här laget. Vid halvtre-tiden var vi slutligen framme och kunde vila ut ordentligt fram tills dess att båten skulle gå klockan 1645. I Agia Roumeli finns det massvis med restauranger och om man startar sent och missar båten kan man bo kvar där över natten. Det finns även en badstrand som dock inte består av fin sand. Skönt dock att svalka fötterna.
För övrigt bör nämnas att man inte bör ta av sig skorna under någon vilopaus längs med stigen eftersom fötterna kan svälla upp och man då inte får på sig skorna igen.

1645 gick som sagt båten till Sougia där vår buss stod och väntade efter den 45 minuter långa båtresan. Därifrån avgår det även lokalbussar mot Chania två gånger om dagen.
Resan hem blev ett rally där vår chaufför Nektarius inte lättade på gasen mycket. Han lyckades köra om en bil och en buss på en gång i en uppförsbacke på en inte allt för bred serpentinväg!
Väl hemma framåt halv åtta-tiden kunde man känna sig rätt nöjd med att ha gått hela turen. Det är dock ingenting jag känner att jag tänker göra om.

Mer information:
http://www.west-crete.com/samaria-gorge.htm
http://www.bus-service-crete-ktel.com/timetables3.html

Av Stefan Samuelsson - 2004-08-21 18:20
Sparat under: Resa - Inga kommentarer

På sydvästra Kreta ligger en av Europas längsta raviner, den 16 km långa Samariaravinen. Ravinen är en nationalpark men är öppen för besökare dagtid på den stig som går genom hela ravinen. I första delen tar vi oss till ravinen och genom den del som har den största höjdskillnaden.

För att komma till och från ravinen valde vi att åka med en tur som MyTravel ordnade för 32 Euro. Då blev vi upphämtade i Agia Marina 0640 på morgonen med buss. Det går dock att ta sig till ravinens start med lokalbussar som går några få gånger per dag innefrån Chania. Priset för en sådan resa ligger på ungefär 5 Euro enkel resa.
I de 32 Euro som vi betalade ingick dock inte entrén till ravinen (5 Euro) och den nödvändiga båtresan från Agia Roumeli vid ravinens slut (3,2 Euro).
Bussen jobbade sig upp för de serpentinvägar som leder upp bland bergen. Efter ett litet stopp för fika var vi framme vid starten på 1250 meters höjd strax efter klockan åtta. Även fast det här var i mitten av augusti var det rätt kyligt uppe vid starten och den medhavda tröjan kom väl till pass. Efter att vi löst biljetter började promenaden neråt. Medan vi fortfarande var uppe på den här höjden var det möjligt att se ner mellan dalgångarna och det var en helt okej upplevelse. För att ta bilder eller titta på omgivningen måste man dock stanna helt, annars kan det sluta riktigt illa bland alla stenar.

Första etappen på 1,7 km tog 50 minuter för oss att genomföra. Vid den här pausstationen finns en vattenkälla där flaskan kan få nytt kallt vatten. Här fanns även två toaletter (eller rum med ett hål i golvet som det egentligen är). Ett tips kan vara att lätta på blåstrycket här, speciellt om man är kvinna, eftersom köerna på de följande toalettstationerna var mycket längre.
Vid det här laget hade vi kommit ner på 950 meter över havet och följande etapp fortsatte i ungefär samma lutning. Etapp två som har en längd på 1 km kom vi igenom på 25 minuter och hade då kommit 150 meter längre ner.
På etapp tre fram till Agios Nikolaos började marken plana ut en del och vi passerade för första gången över det vattendrag som går genom hela ravinen. Eftersom detta var mitt i sommaren var inte flödet så stort men det fanns dock vatten. Framme vid Agios Nikolaos valde den kvinnliga delen av gruppen att ställa sig i toakön, någonting som tog 20 minuter.
Ravinens första 3,7 km tog oss 1 timme och 55 minuter att klara av med pauser inräknat. Det ger ingen vidare snitthastighet men tanken med turen var inte heller att springa igenom. Man måste stanna upp för att hinna se.
Det är också viktigt att ta pauser. Bäst är att ta flera korta än få längre eftersom musklerna väldigt fort kan stelna till.

Fjärde delen på 0,8 km tog vi på 20 minuter. Här går stigen längs med det vattendrag som tidigare nämndes och lutningen har planat ut markant.
Efter denna del kommer turens längsta etapp som är på 3 km och leder ända fram till staden Samaria.
Den här staden var bebodd sommartid ända fram till 1962 när Samaria blev naturreservat. Detta är numera den största pausstationen och här finns det för det mesta läkare. Har någonting allvarligt inträffat som gör att man inte kan gå finns det åsnor utplacerade vid vissa av stationerna och med hjälp av dessa kan man ta sig ur ravinen.
Vi var framme vid Samariastaden omkring halv tolv och passade då på att äta vår medhavda lunch. Det finns ingenting att köpa inne i ravinen och eftersom promenaden tar en stund är det rätt bra att ha med sig något ätbart. Dricka är inte lika viktigt att ha med eftersom det finns vattenkällor med jämna mellanrum.
Från och med nu har den största lutningen avtagit och en stor del av den resterande turen sker i nere i flodbädden där underlaget består av sten. Enbart sten. Mer om det i del två.

Mer information:
http://www.west-crete.com/samaria-gorge.htm
http://www.bus-service-crete-ktel.com/timetables3.html

Av Stefan Samuelsson - 2004-08-21 14:16
Sparat under: Resa - Inga kommentarer

Resan börjar lida mot sitt slut och till slut var det bara att ta kön vid hornen och vänta tills toppen av Empire State Buildning var nådd.Det här är det sista nyhetsbrevet på våran resa. Om nio timmar sitter vi på planet hem igen.
Sen förra brevet har det gått två dagar. Onsdagen som vi spenderade på hemmaplan och torsdagen då vi var i New York.

I onsdagsförmiddag var vi (Matte, Stefan, Therese och Teddy) på ett zoo en bit bort. Zooet ligger för övrigt granne med New Jersey Devils träningsarena. Vi sprang runt och kollade på alla djur en stund innan det var dax att fara hem igen. På lunchstället hittade vi ett lufthockeyspel där vi spelade oss svettiga.
När Teddy sov på eftermiddagen var vi ute och kastade lite boll på tomten.
Sen kom Katie hem från skolan och vi fortsatte lattja med kidsen fram till middagen.

På kvällen tog Therese med oss till den lokala glassbaren. Där fick man först välja en glassort och sen en godissort. Därefter blandade de ihop dessa två ingredienser och allting var klart. Det var gott. Man kan ju tycka att det inte borde vara någon större hit att kränga glass sent en kväll i mitten av oktober men det var full rusning där hela tiden vi satt kvar. Och så fort någon gav dricks började personalen sjunga.

Torsdagen.
Hurtiga som vi är tog vi det tidiga 1040-tåget in. Tyvärr vet tågbolaget inte hur en klocka fungerar så 1040-tåget kom 1105. Alla gånger vi har åkt tåget har det varit försenat, förutom en gång. Den gången vi skulle åka till DC-resan och var lite sena. Då kom det i tid.

Nog om tågande, när vi kommit in till New York gled vi förbi en Subway och käkade en lunchmacka. Sen var det dax för Empire State Building. Och där var det kö. Inte lika lång som i lördags men dock en fullt tillräcklig kö.

Vi började därför med att åka en grej som hette Sky Ride.

Det var i princip en massa stolar på en platta och den plattan kunde röra sig så det kändes som man åkte runt i filmen. Filmen, som kommenterades av Kevin Bacon, var en resa med helikopter runt i New York. Tyvärr var den rörliga
plattan inte helt synkad med filmen utan skakade mest i otakt.
Sky Riden var alltså inte värd sitt pris.
Tillbaka till köandet som tog en 20-25 minuter innan det var dax att kliva in i första hissen som tar en upp till 80e våningen. Sen en kö till innan nästa hiss som kör de sista 6 våningarna. Sen var vi uppe!

I blåsten!

Det blåste rätt rejält där uppe men vädret var prima och vi fotade friskt.
Sen klattrade vi ner igen, den här gången tog vi trapporna. När man tog den vägen fick man se hur byggnaden egentligen såg ut för där fanns många
gamla orenoverade delar kvar.

Efter det gled vi runt och spenderade våra sista dollar. Sen hemfärd och NHL-match mellan Colorado och Minnesota på TVn.

Sammanfattningsvis kan man säga att 10 dagar är helt lagom reslängd. Vi har gjort allting vi hade planerat och haft kul mest hela tiden. Vädret har dessutom varit super hela tiden. Har kunnat gå utan jacka varje dag.
Det enda regn vi har sett var en dag i bussen och en natt när vi skulle gå och sova.

Våran sista underskrift blir densamma som Katie och Teddy använder för oss. Ha det bra alla!

/Uncle Matt & uncle Steve (Katie har vid några tillfällen även kallat oss Thereses systrar men det talar vi tyst om)

Detta är en del av en serie brev som skickades under en resa till New York.

Av Stefan Samuelsson - 2003-10-17 15:23
Sparat under: New York, Resa, USA - 1 kommentar

Zao shang!Nu är vi tillbaka efter två tuffa dagar i Washington och lite andra ställen. Som ni ser på inledningen av det har brevet pratar vi numera kinesiska. Det var nämligen som så att turen vi åkte med var en kinesisk tur och bestod därmed av 98% kineser.
Och vi två.
Det mesta guiden sa var därmed på kinesiska, endast det viktigaste som när vi skulle vara tillbaka
i bussen drog han på dålig engelska. Men vi hängde inte läpp for det.

Turen åkte först till Philadelphia där vi fick se Independence Hall på avstånd och Liberty Bell på nära håll. Tyvärr var det en fet kö till säkerhetskontrollen så vi hann bara vara ungefär fem minuter inne hos klockan innan bussen skulle fara vidare (ett genomgående tema för den här turen är dåliga tidsplaneringar). Amerikanerna är väldigt till sig över den här klockan och blir tårögda så fort den kommer på tal. Fast folket som levde på tiden då klockan ringde varje morgon uppskattade den nog inte lika mycket.
För att citera guiden; ”For the american public this bell is a symbol for freedom and liberty but for me and for you it’s just a broken bell. Ok?”

Nästa stopp var i Baltimores hamn. Det stoppet var egentligen rätt onödigt för där fanns inte mycket att se. När vi inspekterat den stora bokhandeln som fanns där stod vi en kvart och tittade på mystiska bubblor som kom upp ur vattnet.

Efter en stund kom våran ryska version av George Clooney (vi har bildbevis) till busschaffis och släppte in oss i bussen igen. Sen var det raka spåret till DC och det stopp som vi hade sett fram emot mest nämligen National Air & Space Museum. Tyvärr tyckte guiden att vi bara skulle få springa runt där inne i 45 minuter vilket är på tok för lite för ett sånt
ställe. Vi hade behövt några timmar för att läsa allt intressant om månlandningar och flygplan. Nu blev det mest titta snabbt och springa till nästa grej.
Tillbaka i bussen åkte vi 200 meter för att stanna några hundra meter från Capitol Hill för fotografering av den byggnaden. Denna fotografering skulle vi hålla på med i 30 minuter tyckte guiden. Vi var klara efter en och en halv.

Sista sevärdheten för dagen var Jefferson Memorial som ar en rätt snygg byggnad vid vattnet.
Den brukar synas i alla filmer som utspelar sig i DC
så ni vet hur den ser ut.

Sen var det middag. Här gjorde vi ett genidrag och följde inte med gruppen på den kinesiska middag som var planerad (vi skippade kinamaten till lunch
också vilket egentligen var ett ännu bättre drag eftersom vi fick en schysst lunch för 2,50 hos grannen). Vi gjorde nämligen ett misstag under dag två då vi följde med på kinalunchen som inte var speciellt mättande.
Man kan ju tycka att det är intressant att kinesiska turister som kommer hit enbart äter kinamat. Det kan de ju göra hemma. Det är ju inte så att vi åker ut till IKEA för att äta svenska köttbullar varje dag. Vi håller oss till amerikansk husmanskost som pizzaslice, burgare och subways.
Nog om mat, tisdagen spenderade vi utanför Vita Huset, Roosevelt Memorial och lite krigsminnesplatser. Bilder från vara äventyr kommer dyka upp på nätet när vi har hittat hem igen.

Innan hemfärd var det meningen att vi skulle kolla på någon diamant i 55 minuter på National Museum men vi smet tvärs över parken för att gå mer på Air & Space.
{image}Mycket smart drag. Förresten, dagen innan när vi var där åkte vi en rolig flygsimulator där man fick hänga upp och ner om man placerade planet så osv. Mycket skoj.

Japp, som sagt, sen åkte vi hem igen. Sammanfattningsvis kan man säga att det hade nog varit bättre att anordna en egen tur där man får bestämma tidsfördelningen lite bättre men samtidigt är det inte fel att bli bussad till alla platser. Tyvärr fanns det inga bussar som gick tillbaka hit på lämpliga dagar vilket grusade våra planer på egen tur.

Hmm, vi har glömt söndagen. Då sprang vi runt i en mall och handlade i endollarsaffären. Där kan man göra riktiga fynd. Sen såg vi den tragiska fotbollen och avslutade aftonen med ett biobesök. Filmen vi såg var School Of Rock med Jack Black. En rolig rulle, se den!

Idag ska vi ta det lugnt här hemma i South Orange för att imorgon ta en sista(?) tur in till New York. För på fredag åker vi ju hem igen…

/Mao tse Stefan & Mao tse Matte

Detta är en del av en serie brev som skickades under en resa till New York.
Nästa del är USAiskt nyhetsbrev nummer 6.

Av Stefan Samuelsson - 2003-10-15 15:49
Sparat under: Resa, USA - 1 kommentar

YO, this is a shoutout from da ghetto!

Det var lördag igår påstod någon. Så det får vi väl tro på.
Vi tog det som vanligt försenade tåget in till NY med shoppingmode påslaget. Planen var dock först att klättra upp i ett torn men det visade sig vara två timmar kö så vi la ner det projektet for vidare försök nästa vecka. Istället gick vi och tog en titt på Flatiron Building.
Vi har bestämt oss för att aldrig mer klaga på trängseln vid julruschen i Stockholm. FAN va folk det är!!!!!!

Nu till det skrämmande. Vi var tvungna att gå och könstesta oss innan vi åkte hem. Vi var rädda att vi gått och blivit kvinnfolk.
Anledningen till detta är att vi gick i en rad klädaffärer och dessutom handlade fett.
Sammanlagt resultat:
- tre par byxor
- fyra tröjor
- femton T-shirts
- ett par skor

Som sagt skrämmande.

Nu till dagens misslyckande. Pga veto från Triis så fick inte Stefan köpa sin ghettodräkt som han spanat in.

På kvällen fick vi njuta av en ny favoritsport, Slamball.
Basket med trampoliner och inga regler. Var skitballt.

Det kommer nu att bli ett två till tre dagar långt avbrott i nyhetsrapporteringen pga resa med pensionärsklubben till Washington.
Vi ska springa iväg härifrån nolltidigt.30 för färd med tåg till NY och sedan ivrigt letande efter lämplig buss.

Nu är det dax att dra och hänga i den lokala shoppingmallen.

That’s it for now.

Detta är en del av en serie brev som skickades under en resa till New York.
Nästa del är USAiskt nyhetsbrev nummer 5.

Av Stefan Samuelsson - 2003-10-12 16:31
Sparat under: New York, Resa, USA - 1 kommentar

Oj oj oj, nu har vi fått kultur så det räcker länge, minst till på måndag.
Fredagen tillbringade vi till stor del på ett museum som heter Intrepid Sea Air Space Museum. Tyvärr var space-delen avstängd men vi fick en massa av resten.

Intrepid är ett hangarfartyg som var med redan under andra världskriget och därefter ombyggt till det nya formatet med katapultanordningar och sånt. Nu ligger dock skutan fastbunden i New York
och är fylld med flygplan som man får peta på. De hade även en avdelning om 9-11 eftersom skeppet fick rycka in i tjänst nar det intraffade. Dock inte som landningsbana utan som hotell åt några hundra FBI-agenter.
Museumet bestod inte bara av den har båten utan aven av en destroyer vid namn USS Edson samt en kärnvapenubåt som heter Growler. Vi gick ombord på båda och kollade runt samt lekte med vapnen. Man kan notera att det ar trångt ombord pa en ubåt, mycket trångt.
Efter att vi knatat runt där några timmar tog vi tunnelbanan ner till WTC-området och gick där en stund. Husen måste ha varit grymt höga med tanke på att husen som ligger runtomkring inte är små direkt. Nar vi ändå var där nere passade vi på att spana ut i smoggen för att se frihetsgudinnan som stod där ute i vattnet.
I samma område ligger även stadshuset och det såg precis ut som i Spin City.
Nar vi kom hem läxade Therese upp oss i Vännerspelet, hon har helt klart tittat för mycket på det programmet.
En sak vi har noterat här är att de flesta jobbar inte direkt ihjäl sig. Finns säkert såna också men de ser man inte på gatan. Finns hur många som helst som bara står och slöar eller sitter och läser en tidning. Och detta är deras arbetsuppgift, det är inte så att de är arbetslösa. Därfor lär det ta rätt lång tid för dem att få ett arbete utfört, att montera upp en
postlåda lär nog kräva en veckas arbete.
Idag ska vi fara in till NY igen och troligen ta oss upp i Empire State Building eftersom det ser tämligen smoggfritt ut idag.

Detta är en del av en serie brev som skickades under en resa till New York.
Nästa del är USAiskt nyhetsbrev nummer 4.

Av Stefan Samuelsson - 2003-10-11 16:24
Sparat under: New York, Resa, USA - 1 kommentar

Som nämndes i förra brevet skulle torsdagen spenderas på hemmaplan och det blev så. På förmiddagen gick vi och hämtade Teddy, som är två år, från hans skola och gick till en lekplats. Stefan höll på att fastna i en klätterställning men kom loss till slut. Efter det åkte vi tillbaka till skolan och hängde där med Katie tills hennes skolbuss kom och körde henne till nästa skola. Under eftermiddagen tänkte vi utforska lite mer av South Orange och tog en promenad in mot city. Vädret är prima med en 25 friska grader och solsken. (Idag ligger dock smoggen tät som ärtsoppa, men det klarnar nog upp).

Det är lite beklämmande att erkänna att vi varit här i två dagar utan att äta en enda donut men det ändrade vi på igår när vi besökte den lokala Dunkin’ Donuts under vår promenad. På aftonen gled vi över till Maplewood och käkade pizza. Vi fick in en stor pizza som vi delade på alla tre. Eller delade och delade, vissa vek ner sig direkt så andra fick äta upp halva pizzan själv. Men den var god så det var inga problem. Efter det gled vi över till någon matbutik och där noterades hur ohyggligt stort allting är. Om vi har 200 gram i chipspåsen har de 200 kilo osv..Mycket obehagligt. Men, och nu över till det viktiga, Pepsin ar mycket billig. En 2-litersdunk går på 9 kronor. De har även många fler smaker på pepsin, bla koffeinfri och blåbär. Dock har de inte Pepsi MAX. Men vi hittade en likvärdig igår som heter Pepsi ONE. One ska stå för den enda kalori som de har petat ner i flaskan. Det går dock rätt fort att svepa en flaska eftersom de inte har så mycket kolsyra. När man sprättar en ny känns det som man gjorde det igår. En halvlitersflaska, som är större än en halvliter=8 floz, drar man i sig utan att blinka.
Dagens planer är att ta oss in till NY och bla titta på en massa kulturella museer.
Annars är allt bra, skorna luktar satan.

Detta är en del av en serie brev som skickades under en resa till New York.
Nästa del är USAiskt nyhetsbrev nummer 3.
Mer information:
http://www.pepsico.com
http://www.pepsi.se

Av Stefan Samuelsson - 2003-10-10 15:37
Sparat under: New York, Resa, USA - 1 kommentar

Nu har vi farit omkring i New York en dag. På förmiddagen var det rätt disigt sa vi struntade i att åka upp i höga hus som Empire State Building. Istället promenerade vi (jag, Matte och Therese) ner till FN-högkvarteret som ligger på östra sidan av Manhattan. Efter en stenhård säkerhetskontroll fick vi komma in i byggnaden.

Enligt fadern här i familjen hade någon släpat in en bomb där för två år sen så kontrollen kanske var befogad. Hur som helst så hittade vi en guidad tur på svenska som gick av stapeln efter lunch så vi hängde på den och fick se alla intressanta salar som säkerhetsrådet och generalförsamlingen. En intressant tur. Efter det traskade vi tillbaka till femte avenyn och spanande in Rockerfeller Center for att sen fortsätta upp till Central Park.

Vi gick runt där bland alla ekorrar en stund och drack Pepsi. Sen tog vi Broadway tillbaka söderut. Och där låg Ed Sullivan Theater där de spelar in David Letterman Show. Hittade även Hello Deli som vi fotade. Rubert eller vad han heter som hela tiden är med där stod i butiken. Enligt en som stod där skulle man kunna få biljetter till inspelningen klockan 7 och vi var kvar då men fick inte tag i några. Får se om vi gör ett nytt försök någon annan dag. Vad kan man annars säga om USA? Jo, att det är väldigt risigt över lag. De flesta byggnaderna är väldigt fula och i dåligt skick. Sen är det väldigt mycket folk och bilar också. Vi fick bara se en krock mellan två bilar vilket var imponerande med tanke på hur de kör.
Detta är en del av en serie brev som skickades under en resa till New York.
Nästa del är USAiskt nyhetsbrev nummer 2.

Av Stefan Samuelsson - 2003-10-09 15:37
Sparat under: New York, Resa, USA - Inga kommentarer