Jag hade beräknad förlossning den 2/6 och hade väl som alla andra gått och hoppats på att den där inne skulle ta och titta ut lite tidigare men som förstföderska, som jag är, så får man nog räkna med att gå över tiden. Jag gick och väntade och dag efter dag gick utan någon bebis. Så när jag gått två veckor över tiden fick jag tid för koll på Danderyd.
Klockan 8.30 den 17/6 hade vi tid vid Ultragyn för en ultraljudsundersökning. De såg vid sin undersökning att det knappt fanns något fostervatten kvar och flödet i navelsträngen gick inte att mäta eftersom att krabaten inne i magen inte ville vara stilla. Efter två timmars försökande så gav de upp och vi skickades vidare och fick lämna urinprov och sitta med en CTG. Men det fick vi inte göra speciellt lång tid, max 20 minuter, sedan bar det av mot förlossningen. Ungefär klockan 11 kom vi dit och jag fick sitta med en CTG igen, vilket det känns som att jag gjorde tills bebisen kom ut. Jag blev tillsagd att jag varken fick äta eller dricka, jag som då inte hade ätit något sedan frukosten kl.6.45 blev en aningen förskräckt. Hallå! Jag är ju vrålhungrig nu ju! Klockan 12 kom läkaren och sa att han tyckte att det skulle bli födelsedag idag, på ett eller annat sätt.
Kl 12.05 så var det då igång. Läkaren satte då in en ballong för att reta igång förlossningen. Det var lite obehagligt att gå med denna ballong så man rörde sig ganska försiktigt. Tänk om man skulle röra sig så mycket att man ryckte ut den…hua! När nu denna var insatt så började jag känna av värkar och de ökade hela tiden i styrka, men jag kunde ändå lätt andas mig igenom dem.
Kl. 14.00
Byter vi barnmorska till Petra som är helt underbar. Jag blir även bortkopplad från CTG så att jag kan röra mig lite mer. Jag och Stefan går runt avdelningen tre varv och sen har jag fått nog av det.
Kl. 14.30
Går på toaletten men när jag sätter mig ner så smäller det till i ryggen och jag får riktigt svårt att andas. Sitter också och funderar på hur jag ska lyckas ta mig tillbaka till rummet. Men efter några minuter så har jag lyckats släpa mig in dit igen och kan hänga mig på Stefan. Vi tror att det var ballongen som åkte ut när det gjorde så väldigt ont i ryggen och efter det här så börjar värkarna kännas allt mer.
Kl. 15.20
Gör Petra en undersökning och det visar sig att ballongen har åkt ut (som vi trodde) och jag är då öppen 3-4 cm.
Kl.15.34
Petra tar hål på fosterhinnorna och hon ser då att fostervattnet är mekoniumfärgat. Detta får dock inte jag veta eller så har jag förträngt det. Hon sätter även en elektrod till bebisens huvud så att vi lättare ska ha koll på hur den mår.
Jag fortsätter småvanka inne på rummet och Stefan masserar mig när värkarna kommer. Jag är fortfarande så pass klar i huvudet att jag kan säga till honom hur jag vill ha det. Värkarna ökar i styrka och nu börjar de bli jobbiga. Jag står och lutar mig mot en saccosäck som ligger i sängen och står tydligen och trampar på stället när värkarna kommer.( Det har Stefan berättat för mig, jag kommer inte ihåg det.) Nu börjar det göra riktigt ont när värkarna kommer och man känner nästan tårarna komma.
Kl. 16.50
Petra erbjuder mig att prova lustgasen då hon ser att värkarna börjar bli jobbiga för mig. Om jag kommer ihåg rätt så säger jag att jag vill prova en värk till men när den är över så har jag ångrat mig och vill väldigt gärna ha lustgasen. Så jag börjar andas lustgas/syrgas 70/30 och genast kändes allt mycket bättre igen. Det gjorde fortfarande ont men man var liksom i ett rus så man upplevde det inte på samma sätt längre.
Kl.17.00
Petra gör en ny undersökning för att se hur mycket jag öppnat mig. Det här var ingen rolig upplevelse för det gjorde mycket ondare när jag låg ner så jag ville att hon skulle göra det så fort som möjligt så att jag skulle få ställa mig igen. Öppen 5 cm sa hon ( i papperna så står det 4 men hon ville väl att jag inte skulle bli allt för ledsen eller något).
Hon sätter ett värkstimulerande dropp och snart blir värkarna kraftigare och det känns inte som att lustgasen hjälper någonting.
Kl. 17.26
Petra kopplar bort droppet och frågar om jag vill ha en EDA som smärtlindring då hon ser att jag har mycket kraftiga värkar. Jag blir överlycklig att hon frågar och säger att det vill jag gärna ha. Eller så är det möjligt att jag bara nickar i saccosäcken och Stefan översätter, kommer inte ihåg det. Man får tänka på att jag vid det laget dragit i mig en hel del lustgas.
Kl. 17.58
Får jag äntligen min EDA efter att ha legat och plågats i sängen. Och då inte av själva smärtlindringen utan av mina värkar som känns 10 gånger värre när jag lägger mig ner. Efter ca 10-15 minuter så är jag i himmelriket. Jag kan se att jag har värkar men jag känner ingenting längre. Jag känner att jag kan prata med Stefan igen och han får kila iväg och hämta mat till sig. Det gäller ju att passa på när det går.
Kl. 19.00
Petra ska göra en ny undersökning för att se hur mycket jag öppnat mig. Innan hon gör denna så säger jag till Stefan att är jag fortfarande öppen 5 cm då dör jag och vad säger hon om inte 5 cm. Suck! Det enda jag tänkte var att det här kommer att dra ut på tiden och jag kommer inte att få se min bebis idag. Petra kopplar också ett värkstimulerande dropp eftersom att vi vill att det ska gå undan nu när jag inte känner något.
Vid runt 19.30-19.45 så måste jag börja andas lustgas igen för då börjar jag känna av värkarna ordentligt. Vi säger till Petra och kl. 20.00 fyller hon på EDA:n. Men denna gången känns det inte som att smärtlindringen tar något alls utan jag måste fortsätta andas lustgas.
Kl. 20.30
Börjar det kännas annorlunda men jag tänker för mig själv att det kan ju knappast vara dags att krysta än. För 1,5 timme sedan var jag ju bara öppen 5 cm och så mycket kan jag ju knappast ha öppnats den sista timmen. Helt plötsligt så ser jag att Stefan ser väldigt allvarlig ut och tittar spänt på CTG:n. Jag frågar vad det är och han berättar att hjärtslagen har gått ner till 80 och stannat kvar där. Vi ringde på Petra eftersom att de sagt till oss att går hjärtslagen under 100 och stannar där i över en minut så skulle vi ringa på dem.
Kl. 20.40
Kommer Petra in mitt under en av mina värkar och hon tittar på mig och frågar om det trycker på. Ja kanske svarar jag men jag tror inte riktigt på det själv. Hon tittar efter och säger att jag är helt öppen och kan testa att krysta under kommande värk. Jag tror att hon blev lika paff som jag över att det gått så pass fort framåt. Jag fortsätter halvsitta och krysta men det känns inte helt bra och hon frågar mig om jag hellre vill testa stå på knä.
Kl. 21.00
Kommer upp på knä och krystar vidare. Det är en väldigt häftig känsla eftersom att jag känner vid varje värk hur bebisen sjunker ner. Det var hela tiden en fråga om hur mycket jag vågade ta i och jag tyckte jag hörde Petra säga hela tiden bli inte rädd.
Kl. 21.19
Lille Max tittar ut men det dröjer ett litet tag innan jag får se honom. Det första jag tänker är att han inte skriker men just då fanns det inte riktigt ork till att tänka mer på det. Plötsligt hörs det ett litet skrik och jag vågar fråga Stefan vad det är för något. En pojke, får jag till svar.
Men hu va ont det gjorde när huvudet skulle ut. När väl det var ute så följde bara resten av kroppen med ut. De som säger att smärtan försvinner med en gång, de har fel. Det gjorde fortfarande ont efter att bebisen tittat ut och det slutar ju faktiskt inte där. Sen ska ju moderkakan ut också och det känns det med, speciellt med tanke på att man är rätt öm där nere vid det här laget. När allt väl kommit ut och ser bra ut så plockar de fram nål och tråd, men tydligen så hade jag bara några små bristningar för jag frågade henne hur många stygn det blev så sa hon att det inte var några stygn utan bara sytt i sicksack.
