Efter att ha lagt till med båten från frihetsgudinnan hamnade vi mitt i en filminspelning (eller ett avsnitt av Sopranos). James Gandolfini hade fått en gata avspärrad och gled omkring i en bil med tillhörande kamerateam. Samtididigt som de bröt för lunch gjorde vi samma sak och gled in på Mickey D:s.
Det smakade lika otrevligt som i Sverige. Efter det splittrades gruppen i två delar men båda skulle röra sig mot Chinatown och Soho. Jag, Anna, Steffo och Johanna åkte gemensamt upp till Chinatown med stora förhoppningar om att Lo Pan från filmen Big Trouble in Little China skulle dyka upp och ha ihjäl lite folk. Han lyste med sin frånvaro. I övrigt så var det som man tänkt sig. Folk sålde konstiga saker överallt och hade skyltar på språk man inte förstod. Bland annat ville en tant sälja ett par levande sköldpaddor till mig. På grund av en alltför stressig miljö rörde vi oss mot Little Italy som ligger alldeles bredvid. Där noterade vi att om Kineser säljer saker så säljer italienare mat. Överallt låg det resturanger som drevs av Vinny, Tony eller nått liknanade.
Shoppingtarmen skrek hos damerna så vi drog vidare mot Soho. Första anhalten blev butiken Yellow Rat Bastard, mest på grund av ett roligt namn. Jag och Steffo kom över ett par roliga tischor trots att en grymt hög volym på musiken där inne gjorde sitt bästa för att driva ut en på gatan. Damerna gled iväg på egen shopping och jag och Steffo gav oss iväg på jakt efter lite glass. Vi gick in på en lite mindre gata och vandrade längs den. Det satt folk lite här och var och solade eller åt lunch. Vi passerade en tjej som satt och läste en god bok. Hon hade kjol på sig och den hade glidit upp lite väl långt. Vi behöver inte bli alldeles för grafiska men om vi säger så här. Det var ingen brazilian. Varken jag eller Stefan hade kamera. Kvarteret efter så passerade vi butiken Agent Provocateur. För de som inte vet så är det en lite mer sexinriktad version av Victorias Secret eller nått liknande. Butikspersonalen glider dessutom omkring i butikens egna plagg. Varken Stefan eller jag hade kamera. Slutsatsen blir alltså: Det är på sidogatorna det händer.
Visa av vårt misstag med pannkakorna igår börjades lördagen med frukost bestående av en äggmacka med juice och ett lass färsk frukt. Mycket smaklig start på dagen.
Iom att vi igår bangade kön till Frihetsgudinnan tog vi nu tunnelbanan ner till Battery Park för ett nytt försök. Kön var inte ett dugg kortare trots att vi tyckte vi var i bra tid. Vi köpte dock biljetter och köade sedan i två timmar innan vi äntligen fick kliva på båten. Som tur är blev vi under tiden roade av bl a en kille med ukulele som kunde Helan går när jag talade om att vi var svenskar. Stefan passade också på att gå från början till slutet på kön medan vi väntade. Den promenaden tog sex minuter. Resultatet finns i följande film:
En båttur i solen ut till gudinnan blev det och vi beslutade att inte kliva av varken vid gudinnan eller efterföljande stopp, Ellis Island, då vi inte kände för att köa mer till båten tillbaka. Dock var det en skön timmeslång tur på vattnet. Detta gav resultat iform av en rad brända ansikten och underarmar. Magnus näsa rödast, tätt följd av hela mitt ansikte.
Anna, Magnus, Stefan och jag gjorde under torsdagskvällen ett kap och kom över biljetter till fredagkvällen drabbning i The Garden mellan New York Titans och Chicago i proffsserien. Utan minsta tvivel förstår ni ju att det handlar om världssporten Lacrosse. Vi anlände i god tid då vi hört talas om den beryktade säkerhetskontrollen som skulle ta tid. Gick ju såklart hur snabbt som helst förutom att dom åter igen fick tag på smugglar-Anna och genomsökte hennes väska.
Att det gick fort berodde på att det bara var några hundra som ville se denna begivenhet.
Matchen gick igång med konstant rockmusik på hög volym och en ivrig speaker som mest hejade på hemmalaget. Ingen av oss visste nåt om sporten när vi kom och detsamma gäller nu också…det mesta var obegripligt men hemmalaget vann iaf rätt klart efter en svajjig inledning.
Efter matchen fick vi dock gå ner på planen och fota lite så man får väl se det hela som en studie i amerikansk kultur. Uppdraget dock slutfört, vi har varit på match i Madison Square Garden!
Påven kom idag till NY men var obegripligt nog inte på matchen. Dåligt tycker vi på bloggen!
Efter att ha varit så högt upp man kunde komma på Manhattan tänkte vi komma så långt ner man kan, dock söderut den här gången. Vädret var tipp-topp och prognoserna på morgonen hade talat om varmaste dagen sen oktober. Och de hade rätt. Temperaturen letade sig över 25 grader i skuggan och i solen var det verkligen inte sämre. Så vi tog tunnelbanan ner till City Hall och fotade runt lite i parken. Erica spelade in sin egen action-film och snubblade ner bland buskarna med trasiga kläder som följd. Erica var dock hel. Dax att gå vidare tänkte vi och tog sikte på den stora gropen, ”Grop Zero”. Där såg det ut som det har gjort de senaste 6,5 åren så vi sköt av några bilder och gled in på outlet-butiken Century 21. Här delades herrarna och damerna upp utan vidare instruktioner om mötesplatser. Det var en liten miss. Men vi hittade varandra till slut och fortsatte mot Battery Park, via Wall Street, i syfte att ta färjan ut till Frihetsgudinnan! Och det var där den var, jordens längsta kö! Det var fler än vi som hade upptäckt det fina vädret och kön för att komma med de överfulla båtarna slingrade sig runt i hela parken. Galet tänkte vi, och tänker hänga på låset imorrn 0930 istället.
Tog därför tunnelbanan upp till 66e gatan och intog en härlig lunch på ”Josefine”. Alla var nöjda när vi stegade därifrån för en promenad i parken. Resten av eftermiddagen promenerade vi runt och tittade på byggnader och butiker innan vi återvände till hotellet för en kort paus innan middagen.
Sovmorgon ända till halv sju och avfärd till frukost vid sju. Pannkakor till alla utom Johanna. Ta seden dit man kommer tänkte vi ju och beställde in pannkakor med ister och sirap. För att beskriva det hela behöver vi inte använda ordet gott nånstans. Jaja, vi är inte dom som hänger läpp utan rusade raskt vidare till ett ESB som precis slagit upp portarna. Två timmar kö tänkte vi skulle vänta nu. Till vår förvåning stod vi 15 minuter senare på toppen och spanade. Nästan ingen kö alls tack vare vår tidiga ankomst.
För dagen bjöd NY på klar himmel och en ljummen morgon nästan utan blåst vilket är bra på 420 meters höjd. Foto och film och sen åkte vi nöjda ner till marken igen.
Kön gick smidigt och i rask takt fram mot passkontrollen. Sen tog det tvärstopp. Stefan och Magnus fick en annan kö än oss övriga och hade ett långt givande samtal med sin gränssnubbe om vart man bäst kunde se taxichaffisar slåss. Vi andra hamnade bakom en familj italienare eller liknande som det tog tid för. Efter lång tid kom vi alla dock igenom för att mötas av en flygplatsanställd som vänligt frågade om vi möjligtvis var från Stockholm då vårt bagage var det enda som inte var plockat från bandet. Vi var alltså sist kvar…
Dock visade det sig att en annan kille skulle bli kvar längre då hans kompis ”dvärgbergsturken”, egen utsago, blivit insläpad i ett förhörsrum.
Mot New York tänkte vi nu och stegade i rask takt rakt genom tullen. Dock tänkte vi inte på att mästersmugglarna Anna och Magnus var med oss. De vaksamma tullarna missade dock inte detta utan slet in dom för noggrann kontroll av bagage, läs full cavity search. Tillslut lyckades vi muta oss till att dom blev frisläpta eller om det var så att dom inte hittade nåt misstänkt förutom fyra deo i Magnus ryggsäck.
Efter viss förvirring på flygtåget kom vi dock iväg med pendeln och landade en halvtimme senare på Penn Station NY.
Flygresan gick riktigt bra. Det var en lång resa men tiden flöt på bra så ingen var ledsen. Men vad vore en resa utan dramatik? Ingen resa alls!
När jag hade suttit still i några timmar kände jag att det var dax att sträcka på benen och slå en liten båge. Lampan i taket markerade att det fanns lediga toaletter och jag gav mig genast ditåt. Utanför dörren stod en äldre kvinna lutad mot väggen, tänkte att hon var trött eller hade druckit lite för mycket. Gjorde ett försök att ta mig in i båset men kvinnan stod för mycket i vägen. ”Ursäkta?” sa jag men fick inget svar. På andra sidan damen stod en annan kvinna och väntade på att få komma fram, så hon frågade ”Mår du inte bra?” Fortfarande inget svar. Vi märker alltså att den här damen inte är helt hundra och kvinnan säger att hon har sin plats precis bredvid och att vi kanske kan försöka sätta ner henne där. Då börjar hon ramla ihop. Jag kastar mig ut i gången och ropar på hjälp för att sen återvända till försöken att hålla upp damen. Flygvärdinnor kommer rusande och passagerare som hävdar att de är läkare. Syrgas slits fram och tanten läggs ner på golvet. Kände att jag var helt utsliten efter min insats och att jag hade ett viktigare uppdrag att ta hand om. Så jag smet i på första bästa bås. ”Läkarna” kämpar på med henne ett tag och så småningom har hon vaknat.
Ja, mer action än så blev det inte på resan. Filmerna som visades var sisådär. Inflygningen var dock fin med Manhattans skyline utanför fönstret.
Strax dax att kliva på kärran som ska ta oss till NY. Alla kom igenom kontrollerna. Johanna var nära att få åka till Guantanamo men tillslut fick hon komma igenom trots att hon tuggade tuggummi.
Genomgående nej-svar från alla på visumlapparna så vi har goda förhoppningar om att få komma in i usa.
Nu är klockan efter 16 och man har rent juridiskt gått över i semesterläge. Dvs Out-of-Office är påslaget och telefonen är avstängd.
Hade herrlunch med Matte och Magnus idag och i och med att de har lagt Intrepid på reparation diskuterades andra alternativ. Det lutar mest åt att gå på lacrosse inne på Madison Square Garden på fredag kväll.
Satt på bussen idag och såg en kvinna med likadan telefon som jag har. En stor fördel med den telefonen är det utfällbara tangentbordet. Kvinnan ifråga utnyttjade dock inte det utan satt och skrev med siffertangenterna och multipla tryck. Inte ens T9 alltså! Vad är syftet med att välja den telefonen om man ändå inte utnyttjar det smartaste med den? Mycket irriterande.
Och det var inte heller så att hon hade någon form av grovarbetarhänder som skulle förhindra tryckandet. Tror snarare att det var så att hon aldrig hade märkt att det fanns den här fördelen med telefonen för hon visste inte var hon skulle kliva av för att ta sig till flygbussen eller att man måste trycka på stanna-knappen. Normalt folk som vet hur en telefon funkar tar även reda på hur man tar sig till flygplatsen när man ska ut och resa. Tyvärr klarar sig ofta även den här sortens människor, de hinner med planet osv. Men ändå, usch!
