jerpa.net

Vår tur går vidare från den gamla staden Samaria och ner mot havet. Underlaget har till stor del gått från hyfsat ordentlig stig till att bara vara stenar. Det finns dock inga vägar till ravinens slut utan en båtresa är det enda alternativet.

Efter 20 minuters paus i Samariastaden gick turen vidare. Vid den här punkten har 7,5 km av resans 16 km klarats av och det sker nu en markant förändring. Från att i de första tre etapperna enbart gått ner i själva ravinen på serpentinstigar och sedan börjat plana ut men fortfarande vara en stig övergår underlaget nu till att bestå av sten. Detta i och med att stora delar av vägen nu är förlagd till att gå mitt nere i den uttorkade flodbädden.

Den första kilometern från staden går dock fortfarande i skog och vid denna etapps slut kan man titta ut över en bred öppning som i princip bara består utav – just det, lösa stenar. Denna etapp är 2,8 km lång och ringlar sig in i en allt smalare ravin med branta väggar på båda sidor. På vissa ställen ligger det stora stenrösen utmed kanterna och stenarna man går på är av samma typ, från ungefär 20 cm och uppåt i diameter. Det finns även skyltar här som varnar för ras. Rasrisken är störst vid regnväder och om det blåser kraftigt. Det är dock inte särskilt stor risk att man får en sten i huvudet men det har inträffat och för att helt minimera risken gör man bäst i att inte stanna eller gå för nära bergsväggarna utan hålla sig så mycket i mitten det bara går.

Det vattenflöde som vi tidigare gick med var under denna etapp helt borta.
Dock kan det tänkas att det flyter en hel del vatten här under våren. Efter bara 35 minuter hade vi kommit igenom denna etapp och fötterna började göra rejält ont för vissa av oss.

Etapp 8 är på en km och här övergår stigen mer till att likna en stig istället för bara stenig flodbädd. Här börjar det också dyka upp människor som har startat nere i Agia Roumeli och går en bit upp för att sedan vända och gå tillbaka. Det går ju givetvis att gå ända upp till starten men det är en grym stigning på slutet och inte lika lätt att ta sig därifrån när man väl har kommit fram.
Efter etapp 8 fanns ett lite större pausställe som heter Christos med toalett och vi blev kvar här i tjugo minuter. Här finns för övrigt den sista vattenkällan som det går att fylla på flaskorna i.
Därefter följde en kort etapp som enligt informationen skulle vara 0,6 km men vi tog den på fem minuter. Och då var vi framme vid den mest kända delen av hela Samariaravinen nämligen den plats som av många kallas för Järnporten. Det namnet är väldigt konstigt och ingen vet var det kommer ifrån för det finns ingenting med koppling till järn där. Lokalbefolkningen av har tidigare kallat den för porten men helt plötsligt har ordet järn blandats in. Här är ravinen som smalast med bara några få meter mellan väggarna och nästan raka väggar några hundra meter uppåt. Man känner sig rätt liten då. Här har för övrigt vattendraget återvänt via någon hemlig gång och stigen korsar på ett flertal ställen vattnet på smala plankor som är utlagda.
Efter porten blir ravinen bredare och den sista etappen på 1,4 km ner till utgången är rätt flack. Fortfarande mycket stenar att kliva på och hårdare sulor hade helt klart gjort turen behagligare. Här nere finns det många fina mönster på bergsväggarna som helt klart är värda att stanna och titta på.

Klockan började närma sig 14 när vi kom fram mot målet. Det är den tiden på dagen då det är som varmast och det är lite konstigt att de inte hade fler vattenkällor mot slutet. Förklaringen kom dock efter att entrébiljetten hade lämnats vid utgången (man måste lämna den så att de kan ha koll så att ingen är kvar i ravinen nattetid). Där fanns en bunt affärer och barer som sålde dricka.

Promenaden var dock inte över för att vi hade passerat utgången, det är fortfarande 2,4 km kvar ner till Agia Roumeli.

Vägen ner dit består till stor del av betong som de har lagt decimeterstora stenar i. Stenarna står givetvis upp vilket de ömma fötterna inte gillade. Kändes som om man hade fått nog av stenar mot fötterna vid det här laget. Vid halvtre-tiden var vi slutligen framme och kunde vila ut ordentligt fram tills dess att båten skulle gå klockan 1645. I Agia Roumeli finns det massvis med restauranger och om man startar sent och missar båten kan man bo kvar där över natten. Det finns även en badstrand som dock inte består av fin sand. Skönt dock att svalka fötterna.
För övrigt bör nämnas att man inte bör ta av sig skorna under någon vilopaus längs med stigen eftersom fötterna kan svälla upp och man då inte får på sig skorna igen.

1645 gick som sagt båten till Sougia där vår buss stod och väntade efter den 45 minuter långa båtresan. Därifrån avgår det även lokalbussar mot Chania två gånger om dagen.
Resan hem blev ett rally där vår chaufför Nektarius inte lättade på gasen mycket. Han lyckades köra om en bil och en buss på en gång i en uppförsbacke på en inte allt för bred serpentinväg!
Väl hemma framåt halv åtta-tiden kunde man känna sig rätt nöjd med att ha gått hela turen. Det är dock ingenting jag känner att jag tänker göra om.

Mer information:
http://www.west-crete.com/samaria-gorge.htm
http://www.bus-service-crete-ktel.com/timetables3.html

Av Stefan Samuelsson - 2004-08-21 18:20
Sparat under: Resa - Inga kommentarer

På sydvästra Kreta ligger en av Europas längsta raviner, den 16 km långa Samariaravinen. Ravinen är en nationalpark men är öppen för besökare dagtid på den stig som går genom hela ravinen. I första delen tar vi oss till ravinen och genom den del som har den största höjdskillnaden.

För att komma till och från ravinen valde vi att åka med en tur som MyTravel ordnade för 32 Euro. Då blev vi upphämtade i Agia Marina 0640 på morgonen med buss. Det går dock att ta sig till ravinens start med lokalbussar som går några få gånger per dag innefrån Chania. Priset för en sådan resa ligger på ungefär 5 Euro enkel resa.
I de 32 Euro som vi betalade ingick dock inte entrén till ravinen (5 Euro) och den nödvändiga båtresan från Agia Roumeli vid ravinens slut (3,2 Euro).
Bussen jobbade sig upp för de serpentinvägar som leder upp bland bergen. Efter ett litet stopp för fika var vi framme vid starten på 1250 meters höjd strax efter klockan åtta. Även fast det här var i mitten av augusti var det rätt kyligt uppe vid starten och den medhavda tröjan kom väl till pass. Efter att vi löst biljetter började promenaden neråt. Medan vi fortfarande var uppe på den här höjden var det möjligt att se ner mellan dalgångarna och det var en helt okej upplevelse. För att ta bilder eller titta på omgivningen måste man dock stanna helt, annars kan det sluta riktigt illa bland alla stenar.

Första etappen på 1,7 km tog 50 minuter för oss att genomföra. Vid den här pausstationen finns en vattenkälla där flaskan kan få nytt kallt vatten. Här fanns även två toaletter (eller rum med ett hål i golvet som det egentligen är). Ett tips kan vara att lätta på blåstrycket här, speciellt om man är kvinna, eftersom köerna på de följande toalettstationerna var mycket längre.
Vid det här laget hade vi kommit ner på 950 meter över havet och följande etapp fortsatte i ungefär samma lutning. Etapp två som har en längd på 1 km kom vi igenom på 25 minuter och hade då kommit 150 meter längre ner.
På etapp tre fram till Agios Nikolaos började marken plana ut en del och vi passerade för första gången över det vattendrag som går genom hela ravinen. Eftersom detta var mitt i sommaren var inte flödet så stort men det fanns dock vatten. Framme vid Agios Nikolaos valde den kvinnliga delen av gruppen att ställa sig i toakön, någonting som tog 20 minuter.
Ravinens första 3,7 km tog oss 1 timme och 55 minuter att klara av med pauser inräknat. Det ger ingen vidare snitthastighet men tanken med turen var inte heller att springa igenom. Man måste stanna upp för att hinna se.
Det är också viktigt att ta pauser. Bäst är att ta flera korta än få längre eftersom musklerna väldigt fort kan stelna till.

Fjärde delen på 0,8 km tog vi på 20 minuter. Här går stigen längs med det vattendrag som tidigare nämndes och lutningen har planat ut markant.
Efter denna del kommer turens längsta etapp som är på 3 km och leder ända fram till staden Samaria.
Den här staden var bebodd sommartid ända fram till 1962 när Samaria blev naturreservat. Detta är numera den största pausstationen och här finns det för det mesta läkare. Har någonting allvarligt inträffat som gör att man inte kan gå finns det åsnor utplacerade vid vissa av stationerna och med hjälp av dessa kan man ta sig ur ravinen.
Vi var framme vid Samariastaden omkring halv tolv och passade då på att äta vår medhavda lunch. Det finns ingenting att köpa inne i ravinen och eftersom promenaden tar en stund är det rätt bra att ha med sig något ätbart. Dricka är inte lika viktigt att ha med eftersom det finns vattenkällor med jämna mellanrum.
Från och med nu har den största lutningen avtagit och en stor del av den resterande turen sker i nere i flodbädden där underlaget består av sten. Enbart sten. Mer om det i del två.

Mer information:
http://www.west-crete.com/samaria-gorge.htm
http://www.bus-service-crete-ktel.com/timetables3.html

Av Stefan Samuelsson - 2004-08-21 14:16
Sparat under: Resa - Inga kommentarer